Framför kameran i Hanoi

26 November, 2019

Text: Melody Sundberg. Foto: Huy Nguyen. 

Jag skriker till förfärat. Vi har precis blivit omsprungna av en kackerlacka på åtminstone fem centimeter. Jag visste att vi skulle stöta på en förr eller senare - i Hanoi är det oundvikligt - men jag blir ändå överrumplad. Det är första gången jag ser ett exemplar av de gigantiska krypen i verkligheten, och dess hastighet överraskar mig. 


- Är du rädd för den där? Frågar fotografen Huy Nguyen förvånat.


Vår unge fotograf småler åt min lättskrämdhet innan han fortsätter längs den livliga gatan i Vietnams huvudstad. Det är inte utan svårighet vi följer honom när han med imponerande snabbhet kryssar mellan hindren på de smala trottoarerna. Hans närvaro gör att vi känner oss klumpigare än vanligt. Det är som om de hundratals mopederna, de envisa försäljarna och deras varor automatiskt ger vika för honom. Själva tvingas vi ständigt stanna för något hinder. Trottoarerna kantas av burar med kacklande höns, fruktförsäljare i konformade hattar, och kött som ligger i värmen i väntan på att köpas.


Jag har aldrig tidigare upplevt höjdskräck - men nu slår den plötsligt till.


Jag och min man stannar vid ytterligare en vägkant. Av alla hinder är trafiken svårast att övervinna. Här är mopeden det främsta fortskaffningsmedlet. Den bär allt ifrån hela familjer till försäljare med hela affären fastbunden över bakhjulet. Mopeden klämmer sig fram överallt där det finns en decimeter till övers, inte ens på trottoarerna går man säker. Som besökare i staden måste man snabbt lära sig korsa de övertrafikerade vägarna utan hjälp av vare sig övergångsställe eller trafikljus. Innan vi kom hit såg vi instruktionsfilmer på YouTube om hur man tar sig över vägen. Rådet är vara så förutsägbar som möjligt, inte stanna, inte gå åt sidan och framförallt inte backa. Det är lättare sagt än gjort. Huy har redan försvunnit i folkvimlet, han har inte märkt att vi stannat. Vi tar klivet ut på gatan och mopederna viker vant undan utan att stanna. Efter en stund hittar vi en brett leende Huy. Frågan ”var tog ni vägen, då?” lyser i hans ögon.


Det är tydligt att Huy brinner för fotografering. Han har fotograferat i 13 år och i portfoliot finner man bilder från Sydkoreas skogar såväl som Kenyas savanner. Sedan fem månader hyr han ut sin fototjänst genom Airbnb, internetfenomenet som tagit upp konkurrensen med hotellvärlden genom att låta privatpersoner hyra ut sina boenden. Recensionerna på Airbnb vittnar om hans förmåga att få de mest ovana foto-objekten att känna sig bekväma framför kameran. Tillika får man en guidning av en lokal person. 

Huy visar oss till en skolgård med vackert utsirade byggnader och stora portar i mörkrött och guld. En irriterad man, troligen vaktmästare, dyker upp. Han vill att vi lämnar området. Huy ber om några minuter och mannen låter oss motvilligt stanna. Inför fotograferingen tar jag som vanligt av mig glasögonen och vi ställer oss framför de vackra dörrarna. Plötsligt märker jag hur något snuddar vid min fot. Huy stirrar förvånat på mig.


- Du är rädd för kackerlackor, men inte för råttor!? Utbrister han.


Han vet inte hur dålig syn jag har. Jag har helt enkelt inte märkt att en stor råtta valt vägen precis framför våra fötter. Närsynthet är nog inte så dumt ändå.


Den irriterade mannen dyker upp igen, tålamodet är slut och vi måste avbryta. Huy styr stegen mot den välkända tågbron Long Bien. Bron är designad av ingen mindre än Gustave Eiffel, samme man som designade Eiffeltornet. Det märks att bron utgör en populär kuliss för fotograferingar; en kvinna i vit klänning poserar redan på de smala tågskenorna. Medan vi väntar på vår tur tar vi några bilder vid sidan av bron. När vi ler in i kameran känner vi plötsligt hur något klämmer sig mellan oss – en av de många herrelösa hundarna har sett sin chans till en genväg.

Så blir det vår tur och jag balanserar försiktigt på skenorna mot brons mitt. Plötsligt kommer jag inte längre. Jag har aldrig tidigare upplevt höjdskräck - men nu slår den plötsligt till. Långt under mig kan jag skymta den rusande trafiken mellan de smala spjälorna. Det känns som en evighet innan jag lyckas vända mig om. Tillslut lyckas jag samla mig nog för att posera framför kameran. På den mäktiga bron känner man sig som en modell.


En månad senare och i slutet av vår resa väljer vi att övernatta ett par nätter i Huys Airbnb-lägenhet. Grab-bilen tar oss till fel gathörn, men det gör inget. Snart dyker en leende Huy upp på en moped. Efter tre vändor har han kört både mig, min man och våra tre stora resväskor till rätt trappuppgång. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket packning en vietnames kan balansera på en moped.


En sliten trappa leder upp till en modernt inredd lägenhet där väggarna pryds av foton. Majoriteten av bilderna porträtterar minimalistiska naturmotiv i svartvitt - en stark kontrast till den värld som finns utanför lägenhetens väggar. Det hör nog till människans natur att uppskatta det som är raka motsatsen till den egna vardagen. Huy lyssnar uppmärksamt när jag berättar om vårt hemland. Han frågar hur många timmar vi måste köra för att komma till vildmarken i Sverige. 20 minuter, svarar jag. Hans ansiktsuttryck avslöjar att även bilder från Sverige kan komma att pryda väggarna i framtiden.


Melody Sundberg

Copyright © 2019 Melody Sundberg.